Staffen-Engelska arbetarklassens hund.


Staffens historia börjar i en tuff miljö, bland stålverks- och gruvarbetare i Black County. När tjur- och björn hetsningen förbjöds, ett stort nöje för låg som hög, började många ängna sig åt hundhetsning. Dessa hundar gick från början under namnet Bull and Terrier eller The Pit Dog. De första hundarna kom i alla storlekar och färger men ca 1860 kunde man utkristalisera två grupper ur vilka BullTerriern och Staffordshire BullTerriern härstammar. Bägge raserna hade mycket gameness (ung kämpaglöd, ovillighet att ge sig) då det var otänkbart att hålla en Bullterrier som inte var det. Snart började man dock att avla på Bullterriern som en utställninghund och game fick ge plats för utseendet.


Staffen fortsatte sin blodiga historia ännu en tid.

Reglerna var enkla. Hundarna placerades i en ”pit” som var 12x18 mete. Det var sekondens uppgift. Efter att pengarna satsas vägdes hundarna in, om det var en 38 lbs match fick inte hundarna väga en uns över 39 lbs. Det förekom en hel del fusk och för att undvika att hundarna hade blivit insmorda med något, typ peppar, så tvättades de med samma tvättsvamp och med samma vatten. Man hade även rätt att slicka på motståndarens hund, både före och efter matchen. Sedan singlade man slant om vilken av hundarna skulle bli släppt först. Hundarna fördes till var sin hörna och hölls kvar med knäna. På domarens signal släpptes den hund som slant singlingen hade avgjort skulle släppas först. I mitten av ringen var en linje dragen, ”the scratch”, den andra hunden fick inte släppas förens den anfallande hade korsat denna linje. Det sägs att just när man släppte den försvarande hunden var viktigt och vann många matcher. Om inte den anfallande hunden bet när den kommit fram till motståndaren så blev den diskad. Först när bägge hundarna slogs fick man ägaren/sekonden lämna ringen. Han fick nu röra sig fritt för att uppmana sin hund att fortsätta slåss. Man fick dock inte prata till motståndarens hund. Hunden fick inte vidröras förens båda slutat slåss, detta kunde ske då hundarna blev utmattade. Man tilläts då en minuts vila, så att hunden fick kylas ner med svampen. Nu var det den andra hundens tur att anfalla först. Detta kunde ibland pågå i timmar, varje gång hundarna slutat slåss av utmattning tog man in dem för att sedan börja om från början. Fighten förlorades av den hunden som inte gick över ”the scratch” för att anfalla. Om en hund dödades i ringen så var motståndarhunden obligerad att vara kvar vid den döde i 10 minuter innan den togs in. Om det var den dödes hund tur att passera ”scratch” så gick seger till den levande hunden. Om det var den levande hundens tur att passera ”the scrach” men den inte gjorde detta så förlorade den.

Källa : Phil Drabble, "THE BOOK OF THE DOG"
Detta är en något förkortad och inte speciellt detaljrik beskrivning av mig.

Så småningom så förbjöds hundhetsning i England, man avlade dock fortfarande fram game hundar för export till USA där förbudet kom senare. Även den illegala hundhetsningen pågick länge i en stor omfattning. Man kan ju förstå att det inte var det lättaste för polisen att komma åt. Vilen källare eller bakgård som hels kunde användas till hundhetsning.

Vid rasstandardrediveringen 1948 skrev man absolut pålitlighet och tillgivenhet mot människor och barn i synnerhet. Man kan ju förstå detta med pålitlighet som en nödvändighet redan från tiden för hundhetsning. Man var tvungen att omhänderta, ibland mycket skadade hundar. Dessa kunde då omvända sin smärta i agggresivitet mot den som skulle omhänderta den. Då det var ett till stor del ett arbetarklass nöje och trångbohet var stor så levde hundarna nära människor. Det fanns många barn och hundar som visade aggresivitet passade inte in i den miljön. Man tog bort dem, helt enkelt.

Idag är staffen framförallt en familjehund. Dess tålamod med oss människor passar många barnfamiljer. Det är en ras som i Sverige varit på frammarch de sista åren. I dess hemland är den den 7 populäraste rasen alla kategorier. Staffen är en stor utställningsras, en av, om inte den största i terriergruppen, grupp 3. Den kan med fördel användas i aggility. Min erfarenhet är att de brukar vara hejjare på att spår eller sök. Så visst kan man jobba med staffen. Den älskar att kampa, hänga i däck, bita på stockar.

Tyvärr så förekommer det fortfarande att den dras in i "kamphunds"  drevet. För oss för vilka Sttafordshire BullTerriern är mer än en förlegad ras från en svunnen tid har ett ansvar att bidra till att rasen bibehåller sitt, på det hela, mycket goda rykte. 









            En Bulldog så som den såg ut förr           



    Engelsk vit terrier       
                                                                                                                      
                                                                                                            

                                                                                                       Stafforsdshire BulllTerrier

Nedan följer den urspungliga rasstandarnen.

General Appearance:

 
The Staffordshire Bull Terrier is a smooth-coated dog, standing about 15 to 18 inches high at the shoulder. He should give the impression of great strength for his size, and although muscular should be active and agile.

Head:

Short, deep through, broad skull, very pronounced cheek muscles, distinct stop, short foreface, mouth level.

Ears:

 Rose, half prick and prick; these three to be preferred, full drop to be penalized.

Eyes:

Dark.

Body:

Short back, deep brisket, light in loins with forelegs set rather wide apart to permit of chest development.

Front Legs:

Straight, feet well padded, to turn out a little and showing no weakness at pasterns.

Hind Legs:

 Hindquarters well muscled, let down at hocks like a terrier.

Coat:

 Short, smooth and close to skin.

Tail:

The tail should be of medium length tapering to a point and carried rather low; it should not curl much and may be compared with an old-fashioned pump handle.

Weight:

Dogs 28 to 38 lbs., Bitches 4 lbs. less.

Colour:

May be any shade of Brindle, Black, White, Fawn or Red, or any of these colours with White. Black and Tan and Liver not to be encouraged.

Faults to be Penalized:

Dudley nose, light or pink eyes (rims), tail too long or badly curled, badly undershot or overshot mouths.

Nuvarande rasstandrard

Rasstandard

Hemland: England

Bakgrund/Ändamål:

I sitt hemland England har rasen en tämligen kort officiell historia, då den godkändes så sent som 1935. Inofficiellt är rasen mycket äldre.
Det är dokumenterat att man redan i slutet av 1700-talet korsade den lätta bulldoggen med Old English Terrier och fick fram Bull and Terrier eller Bullterrier.
För att skilja dem, fick den ursprungliga rasen sedermera tillägget ”Staffordshire” efter sin huvudsakliga hemvist).
Avsikten med korsningen var att få fram en lättare och snabbare kamphund och som sådan användes den in på 1900-talet, då hundkamper förbjöds.
Sedan förbudet har aveln, målmedvetet och framgångsrikt, inriktats på att dämpa kamplusten utan att rasen förlorat styrkan, modet och intelligensen.

Helhetsintryck:

Den moderna staffordshire bull terriern utmärks av stabilt lynne och tillgivenhet för människor i allmänhet och barn i synnerhet. I sin tidiga utveckling kan den ställa krav på sin ägare, men med god uppfostran och träning blir den en förstklassig hund inom många områden.
Staffordshire bull terrier år en släthårig ras, som äger stor styrka i förhållande till sin storlek.
Den skall vara utpräglat muskulös samt aktiv och spänstig.

Huvud:

Huvudet skall vara kort, djupt rätt igenom och skallen bred.
Käkmusklerna skall vara tydliga och karakteristiska, tydligt stop, kort nosparti och svart nosspegel.

Ögon:

Ögonen skall vara runda, medelstora och riktade framåt.
De skall helst vara mörka, men må harmoniera med pälsfärgen. Ögonlocksränderna skall vara svarta.

Öron:

Rosenöron (öronlappen tunn, öronbrosket mjukt fjädrande som gör att halva örat lyfts upp och viks framåt/utåt så att hörselgången syns) eller till hälften upprättstående, men inte stora eller tunga.
Häng- eller ståndöron är absolut inte önskvärda.

Bett:

Läpparna skall vara torra och strama.
Käkarna kraftiga och tänderna stora med perfekt, regelbundet och komplett saxbett.

Hals:

Muskulös och ganska kort.
Rena linjer och gradvis bredare mot skuldrorna.

Kropp:

Kroppen skall vara kompakt med plan rygglinje, bred front och djup bröstkorg med väl välvda revben.
Den skall vara muskulös och ha markerat ländparti.

Fram- och bakben:

Raka framben med kraftig benstomme, ganska brett ställda och med raka, starka handleder från vilka tassarna är något utåtvridna.
Skuldrorna skall vara väl tillbakalagda och armbågarna åtliggande.
Bakbenen skall ha kraftigt utvecklad muskulatur, välvinklade knän och korta hasor.
Bakbenen skall, bakifrån sett, vara parallella.

Tassar:

Tassarna skall vara kraftiga, slutna och av medelstorlek med väl utvecklade trampdynor.
Klorna på enfärgade hundar skall vara svarta.

Svans:

Svansen skall vara medellång, lågt ansatt, avsmalnande till en spets och ganska lågt buren.
Den får inte vara mycket böjd och kan liknas vid ett gammaldags pumphandtag.

Rörelser:

Rörelserna skall vara fria, kraftfulla och spänstiga och utföras utan ansträngning.
Tassarna skall röras parallellt, sedda fram- och bakifrån och med kraftigt driv från bakbenen.

Päls:

Pälsen skall vara kort, slät och ligga tätt mot huden.

Färg:

Röd, gulbrun, vit, svart eller blå eller någon av dessa färger i kombination med vitt. Alla brindlenyanser, även i kombination med vitt.
Svart med rödbrunt (black and tan) eller leverfärg är absolut inte önskvärt.

Mankhöjd:

Önskvärd mankhöjd 35-41 cm.
Höjden skall vara i proportion till vikten.

Vikt:

Hanhund 13-17 kg.
Tik 11-15,5 kg.

Fel:

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.